Våtdräkt, gummislang och vattenfyllda grottor

Femte dagen inledde vi med en tidig frukost innan vi gav oss iväg norrut på en två och en halv timmes bilfärd mot Waitomo. Efter att ha bestämt vilken lunch vi ville ha efter vår grottfärd var det dags att träffa våra guider och prova ut vår våtdräkt! Vi avråddes från att ta med kameran då det kunde vara farligt, så vi lämnade den på torra land. De tog bilder åt oss som kommer upp senare.

Vi fick en grundlig genomgång i hur man tar på sig en våtdräkt och vad man ska och inte ska göra i den. Till det senare hör bland annat sina behov... Efter att ha ålat sig in i denna våta och kalla kroppskondom fick vi en hjälm med lampa och fick sätta oss i bussen och vänta på chauffören.

När han väl dök upp (med andan i halsen) så gav vi oss till slut av på en vådlig färd mot Ruaruki Cave, eller på svenska, Två Hundars grotta. Grottan fick sitt namn då Maorier bosatta i närheten jagade ifatt och dödade två hundar på ön. Maorierna hade med sig hundar och råttor då de kom till Nya Zeeland, båda ansågs vara matdjur.

Först stannade vi dock till vid deras innerslangslager. Efter att ha provat ut varsin bildäcksinnerslang fick vi öva på hur vi skulle bete oss när vi träffade på ett vattenfall inne i grottorna.

I korthet gick detta ut på att ställa sig med innerslangen runt rumpan, rumpan pekandes nedför vattenfallet, och sedan hoppa bakåt och landa i vattnet. Vi fick prova detta i upplysta förhållanden, dock inte från tremetersbryggan som de först gav sken av, utan från enmetersbryggan. Några av tjejerna fick byta slang då de låg lite tungt i vattnet, sedan packade vi in oss och slangarna i bilen igen (trååångt!) för transport till grottöppningen.

Vi fick sitta ner för ett gruppfoto, där vi sitter på en rad hållandes i fötterna på den framförvarande. Det kallades för "ålen", och vi fick veta att vi skulle praktisera det i grottan senare... utan lampor! Innan vi gick in i grottan fick vi dock hålla upp vår högra hand och svära en ed att vi (1) skulle skratta åt dåliga skämt (2) ha det roligt i grottorna och (3) inte pinka i våtdräkten. Vi klättrade nerför halkiga stenar in i grottan och ner i strömmen som vi skulle följa hädanefter. Våra guider talade om var vi skulle och inte skulle gå. Det första R lyckades med var att trampa ner i ett hål i flodbädden och ordna en liten krosskada på högerbenet som kändes ordentligt även en vecka senare...

Efter ett tag fick vi sitta ner och få lite färdkost - chokladfiskar! När vi fått en fisk skulle vi släcka lampan, och då alla släckt sina lampor såg vi att taket var fullt med lysande prickar, "glow worms". Vår guide förklarade att dessa var larvstadiet av en fluga som bara levde en dag och bestod till större delen av genitalier för att fortplanta sig... larven kunde dock leva i flera månader. Den åt genom att släppa ner en klibbig tråd som den fiskade med. När den är nykläckt så kan den dock inte fiska på detta sätt, så den äter upp sina bröder och systrar som Mamma lagt på samma ställe. Den korrekta benämningen var nog snarare "glow maggot caves", men de hade insett att det inte skulle locka lika mycket folk och behöll det gamla namnet... Det som glöder är maskens avföring, och ljuset gör att andra insekter söker sig dit eftersom de tror det är vägen ut. Det är det inte, utan istället fastnar de i larvens "fiskesnöre" och blir käk. Larven behöver äta tre gånger innan den kunde bli fluga.

Nog om fluglarver... på vår fortsatta färd i grottan fick vi ömsom gå, ömsom flyta sittande i våra innerslangar, och vid två tillfällen slänga oss handlöst baklänges nedför vattenfall som vi övat tidigare. Vi fick även göra "ålen" i mörkret och såg en massa lysmaskar.

Efter ett tag kom vi fram till Waitomo cave, som är ett djupt hål vari vatten försvinnet - därav namnet: Wai för vatten, Tomo för hål. Vi fick då se sagda hål underifrån, vilket var intressant. De som går den längre turen firar sig ned genom det hålet och börjar sin tur i den grottan.

Vi fick sedan paddla i mörkret mot utgången, vilket var spännande och lite smärtsamt för J som bröt några naglar mot väggarna. Vår guide väntade på oss vid öppningen och räknade in oss och skickade upp oss i skogen på en stig. Stigen användes även av andra turister som kom för att se på grottorna, och vi chockade några unga japanska tjejer som inte alls förväntade sig att se fjorton våtdräktsklädda människor med varsin gummislang på axeln komma upp ur jorden. Vi förklarade vad vi hade gjort, och de blev genast exalterade och undrade var man anmälde sig.

Den omvända proceduren gällde sedan när vi skulle tillbaka - lämna av slangen, in i bilen och sedan tillbaka till baslägret för att ta av oss och tvätta våtdräkten (hjälpligt). Efter en snabb dusch, där J delade ut tvål till de andra flickorna, fick vi gå upp till caféet för lite varm soppa och bagel.

/R & J