Tongariro Crossing

Till frukosten den fjärde dagen, tillika fredagen den trettonde, fick vi veta att meterologerna lovade bättre väder på Tongariro än vad som sades under gårdagen, så vi beslöt att iallafall åka dit och se hur det ser ut. Till saken hör att meterologi på Nya Zeeland inte är någon särskilt exakt vetenskap på grund av hur landet ser ut. Ett talesätt är "Om du inte gillar vädret nu, vänta 15 minuter" och det såg vi definitivt prov av flera gånger under de här dagarna.

Vi tog oss iallafall iväg till upphämtningspunkten, där vi blev upphämtade av en skäggig kille som körde en uråldrig japansk lokalbuss längs krokiga grusvägar upp till "Baslägret" på ungefär 1000 meters höjd. Det var ganska svalt och dimmigt så efter att ha tagit på oss varm tröja, regnbyxor och regnjacka gav vi oss iväg, ca 10 minuter efter de andra... R valde snart att bara köra shorts, då regnbyxorna var lite väl tajta då man måste klättra över stenar och stenbumlingar på en del ställen. Det fanns två toaletter inom de första timmarna, sedan var den andra fyra timmar bort på andra sidan berget. Fram till den första var det en hed, efter det följde vi en bäck innan det blev en liten större stigning mot Soda Springs, där den sista toaletten på ca en mil fanns.

Sedan började vi klättra mot South Crater, vilket var rätt jobbigt för R som körde två stavar och tog korta pauser ganska ofta pga tunnare luft. Vi hade lånat ett par stavar av Active New Zealand men den ena av dem gick inte att låsa i rätt läge. Så J körde med en stav. Vi funderade på att vända då det blåste och var kallt, men fortsatte framåt efter att ha pratat med några personer som sprungit(!) om oss tidigare och nu var på väg tillbaka. De sa att vi snart var framme och att det var trevligare i South Crater, så vi fortsatte...och kom in i Mordor.

Kratern var verkligen en speciell plats - helt slätt, och ingen växtlighet. Solen kikade fram ett par gånger ur molnen, som J trodde var dimma som blåste in. I början av kratern fanns en skylt som pekade upp på Ngauruhoe, berget som är mer känt som Mount Doom. Vi gick inte upp dit dels för att det skulle ta ca tre timmar, och dels för att den haft utbrott 45 gånger under 1900-talet.

Till slut så var respiten i South Crater slut och vi påbörjade stigningen mot Red Crater och själva övergången. Där blåste det ordentligt, 15-20 sekundmeter. Vi fick hålla i oss för att inte blåsa av kanten av kraten vi gick längs. Vi lyckades dock hitta lite fototillfällen mellan molnen också när vi hade kommit bort från de brantaste ställena.

Nu var vi uppe på 1886 meters höjd. Vi kunde gått upp på toppen, 98 meter till, men vi hade dels lite dåligt med tid, och vädret var som sagt var inte det bästa då det var både kallt och blåsigt. När det var som kallast upptäckte J att R's vattensäck läckt... kul att knalla omkring i blöta shorts på berget när det är knappt åtta grader och 15-20 sekundmeter vind. Jaja, lite köld ska väl en norrlänning tåla...

När vi äntligen tog oss över till andra sidan fick vi sätta i hälarna ordentligt när vi gled/gick ner, för det var mest bara löst grus på baksidan, att glida så kallas här för "Scree running". Det var kul, men lite småvanskligt... vi lyckades iallfall ta oss ner till Emerald Lakes utan problem, och där tog vi vår lunchpaus liksom många andra. Vi chockade tre tjejer från Avesta genom att hälsa på svenska. Det är helt otroligt att var man än åker i världen träffar man på andra svenskar...

Vi fortsatte neråt och i bilden till vänster syns stigen från kraterkanten och i bakgrunden kan man se den dimhöljda toppen av "Mount Doom" När vi kom till stugan (Ketetahi), kunde vi konstatera att vi låg efter schemat och försökte meddela oss till våra guider. Det tog dock en 45 minuter innan vi fick GSM-täckning.

Under den fortsatta vägen ner gick vi förbi en het källa som verkligen stank av svavelföreningar... inte den trevligaste doften i världen. Berget är ett av de mest aktiva vulkanområdena i världen, därför sipprar det upp en del kokande vatten på några ställen.

Till slut kom vi ner i skogen och trodde att nu var det värsta över för nu fick vi ju gå i skugga! Tji fick vi, halva nedfarten var under omkonstruktion, och när vi såg den andra halvan förstod vi varför! Stigen var delvis borteroderad, trappstegen var jättehöga mm. Det var jobbigt, eftersom vi nu började känna av ömma fötter, värkande knän och en och annan blåsa. Vi fick svar från guiderna att de skjutsat tillbaka de andra och att de skulle hämta oss ungefär 18.15. Grant, vår guide, mötte oss med kalla drycker när vi var nästan framme. Hela promenaden tog ganska precis nio timmar, två timmar längre än vad det normalt tar för de snabbaste personerna. Dock tog det en timme längre även för de andra i gruppen på grund av vädret, så de hade inte väntat alltför länge på oss innan de åkte.

Det hela var en pärs, men det var definitivt värt att göra!

/R&J